Hur kan forskningens frihet garanteras även i framtiden och bidra till attraktiva forskningsmiljöer?

Inledning till panel vid Forskningspolitiska dagen 2026, ett årligt arrangemang av Vetenskapsrådet, Stockholm 10 mars 2026.

Låt mig börja med en otvetydig slutsats av arton- och nittonhundratalets idé- och lärdomshistoria. I tider och länder som präglas av upprustning, konflikter och krig inskränks den akademiska friheten – och förstås inte bara den, utan friheten överlag. Det omvända förhållandet är också belagt. Där det rått akademisk frihet, yttrandefrihet, församlingsfrihet och pressfrihet, har det ofta rått fred, samarbete och välfärd.

I vilket slags tid lever vi? Historiskt sett tycks 2020-talet vara en övergångstid. Vi nalkas, är på väg över och har redan passerat flera politiska, miljömässiga och tekniska trösklar. Händelser som för några år sedan framstod som extrema, groteska, fasansfulla eller rätt och slätt otänkbara bombarderar oss numera dagligen.

Den kritiska samhällsforskningen ser mönster i händelserna. De utlösande orsakerna återfinns i en auktoritär maktutövning som saknar annat ändamål än att hävda sin egen och sina anhängares makt gentemot andra. Den säger därför upp samhällskontrakt och samarbeten och ställer människorätt och folkrätt åt sidan. Dess grundprincip är inte demokratin utan antagonismen: politik är att besegra konkurrenter och motståndare. Lagen blir då inte rättvisans instrument utan en metod för att utmäta eller utöva våld gentemot motståndaren. Kommunikation, kultur och medier blir då inte kanaler för information, kunskap och bildning utan verktyg för att stärka det egna gentemot de andra. Vill vi sätta en formel på mönstret kan vi säga: Det finns en idé om ett Vi som bekämpar inre och yttre hot.

I en värld mättad med digital kommunikation återskapas formeln fraktalt. Samma mönster som syns i helheten fortplantas snabbt till alla dess nivåer och delar i olika skalor. Viet som står mot motståndaren återfinns i geopolitiken och internationella och nationella organisationer, i parlament, myndigheter, kommuner, organisationer och föreningar, på arbetsplatser, i skolor och vid lärosäten och i seminarierum. Detta ställer oss i en situation där viets kamp mot inre och yttre hot är på väg att bli ett överordnat syfte med snart sagt all samhällelig verksamhet. När något står i vägen för viets beredskap och kamp, exempelvis allas jämlika människovärde eller den akademiska friheten, får det sistnämnda böja sig.

Inom humaniora och samhällsvetenskap märks det fraktala mönstret i olika skalor och sammanhang. Det är en förvaltning som i förväg lyder politiska signaler i stället för att stödja samhällsforskning som motsäger förd politik. Det är en asylrättsexpert, just uppsagd från Department of Homeland Security i USA, som ringer och vill samarbeta därför att hans kunskap inte är gångbar i USA. Det är en professor i samma land, föreståndare för Black and Diaspora Studies vid ett lärosäte i Mellanvästern, som söker jobb hos oss därför att Black and Diaspora Studies förklarats olagligt i flera delstater. Det är ett Ryssland där all vettig forskning gått i inre eller yttre exil, och där många kolleger förtvivlat söker uppehållstillstånd i Europa. Det är ett Ukraina, där nyanserad historieskrivning är trängd, ett Danmark vars regering straffar lärosäten och program för att de tar in alltför många studenter från Sydasien, ett Tyskland där forskningen förvrids av apriori-antaganden om Israels ofelbarhet, ett Frankrike där det nationella centret för vetenskaplig forskning CNRS, tvingades i konflikt med sin egen regering, när denna gav i uppdrag åt CNRS att kartlägga utbredningen av islamvänsterism inom forskningen, ett Storbritannien där en nyinrättad myndighet för yttrandefrihet vid landets universitet bötfällt University of Sussex med 585 000 brittiska pund, därför att universitetets riktlinjer för tolerans mot transpersoner påstås inskränka yttrandefrihet och akademisk frihet.

Men det är också ett Sverige, där säkerhetsavdelningen spärrat tillträdet till min egen avdelning därför att vi blivit hotade för den migrationsforskning vi bedriver, och där det Sverigedemokraterna närstående Konservativa förbundet för ett par år sedan lanserade en kampanj som uppmanade studenter att anmäla sina lärare.

All detta är fraktaler av auktoritär bekämpning av inre och yttre hot. Ett bidrag från forskningen till ett öppet och robust samhälle är att klarlägga hur böjningsmönstret ser ut. Grovt taget finns två huvudformer. I samhällen där auktoritär makt stadgat sig inskränks friheten direkt: obekväm och ifrågasättande kunskap avvecklas och förbjuds, som i Ryssland, Iran och Florida. I samhällen där auktoritär makt alltjämt strävar efter att konsolidera sig sker det indirekt och förtäckt: auktoritära politiker iklär sig rollen som den akademiska frihetens försvarare och säger att viss forskning undergräver demokrati och frihet. Det är en process i fem steg.

Första steget handlar om opinionsbildning. Individer och grupper sprider alternativa fakta och konspirationsteorier. Några exempel:

• Global uppvärmning beror inte på växthuseffekten utan på långa cykliska variationer.

• Islam är oförenlig med demokrati.

• Det finns ingen strukturell diskriminering i Sverige.

• Invandringen har varit en belastning för det svenska samhället.

• Influensavaccin har svåra biverkningar som läkemedelsbolagen förtiger.

• Förintelsen ägde inte rum.

• Kriminalitet kan härledas till människors etniska bakgrund.

• Ukrainas president Zelenskyj startade krig genom att invadera Ryssland.

I andra steget – där sociala medier spelar en betydande roll – beskylls forskare, lärare, journalister, intellektuella för att förtiga saken: Detta får man inte prata om! De som invänder att det går bra att prata om detta och att många visat att påståendena är falska, möts av invändningar: viktiga belägg sopas ändå under mattan; universiteten undertrycker åsiktsmångfalden På så vis hålls saken i cirkulation.

När misstanken såtts att forskningen förtiger viktig kunskap, följer tredje steget, anklagelsen att universitet och public service bedriver indoktrinering och kancellering av obekväma sanningar. Akademisk frihet och opartisk nyhetsförmedling måste återupprättas!

Fjärde steget följer när företrädare för auktoritära grupper tar plats i nämnder och styrelser. Utredningar initieras i syfte att kartlägga de inre ”hoten” mot akademisk frihet.

I femte steget följer åtgärder som innebär att politikerna ställer akademikerna under förmyndarskap, stryper finansieringen till vissa områden och ibland förbjuder vissa idéer och begrepp, allt under sken av att säkra akademisk frihet. En annan följd är att kunskap och forskningsresultat reduceras till åsikter bland andra åsikter. Därför behöver politikerna inte ta hänsyn till dem. Vägen för en kunskapsresistent och upplysningsfientlig politik ligger därmed öppen. I Sverige på senare år är mycket politik inom skola, energi, migration, bistånd, kriminalvård och klimat talande exempel på hur dåliga åtgärder klubbats igenom mot bättre vetande, på grund av en auktoritär uppluckring av kunskapsbegreppet.

Anders Ekström, idéhistoriker i Uppsala, skriver att ”Två historiska tendenser kolliderar i samtidens kopplade kriser. (…) Den ena tendensen är auktoritär och hävdar politikens oinskränkta makt över kunskapens riktning och innehåll. Lojalitet är viktigare än sanning. Den andra tendensen utgår i stället från betydelsen av att upprätthålla en rågång mellan kunskapens och politikens institutioner. Villkoren för kunskapens uppkomst och dess politiska användning bör för både samhällets och vetenskapens bästa hållas isär.” Han sammanfattar: ”Ett universitet värt namnet kan därför inte undgå att vara en kämpande demokrati.”

De som tycker att Ekström eller jag överdriver, råds att läsa USA:s nya säkerhetsstrategi, som förordar ett undergrävande av Europas demokratier till förmån för den auktoritära nationalismens befästande av vit västerländsk överhöghet. Eller läs söndagens New York Times (8/3, 2026) om hur det gick till när två tjugoåringar vid Elon Musks Department of Government Efficiency (DOGE) klev in på USAs forskningsråd för humaniora, National Endowment for the Humanities, och lät ChatGPT avgöra att hundratals forskningsprojekt skulle läggas ner. Eller begrunda den politiska översynen av sociologiämnet vid Floridas universitet och colleges, som visade att alla grundböcker i sociologi, ja, samtliga, bryter mot ny lag som förbjuder undervisning om bland annat strukturell diskriminering och minoritetsrättigheter. (Varför delstaten, i likhet med vad som gällt för utbildningen i Sovjetunionen, Kina, Östtyskland och Iran) nu tagit fram en egen politiskt certifierad grundbok.) Eller lyssna på USA:s vice president: ”Det finns inga möjligheter för den konservative att förverkliga vår samhällsvision om vi inte är beredda att slå till mot odjurets hjärta. Det är universiteten.”

Låt mig avsluta. Mot bakgrund av det jag sagt finns det inga garanter för forskningens frihet i framtiden … ja, förutom kanske i två instanser: dels är det universitetet självt i dess ursprungliga bemärkelse, en församling av lärare och studenter som styr sig själv kollegialt; dels är det demokratiska medborgare. Beträffande universiteten, våra arbetsplatser, bör vi kanske börja öva kritiska scenarier, ungefär som räddningstjänst och vårdpersonal gör.

Hur skulle vi alltså agera i följande situationer?

• När universitetsförvaltningen, bunden av nya direktiv, står i begrepp att lämna ut personinformation om forskare med icke-svensk bakgrund.

• När lärosätets kommunikationsavdelning påbjuder att lärare eller forskare ska rapportera in alla offentliga yttranden de gjort om sin verksamhet?

• När en grupp studenter högljutt anmäler en annan grupp för rasism och sexism?

• När en stor grupp studenter inleder hungerstrejk mot en forskargrupps samarbete med företag som utvecklar vapensystem?

• När en forskargrupp får sina externa bidrag indragna på politiska grunder?

• När en studentorganisation bjuder in en känd klimatförnekare att tala vid universitetet?

Men det främsta skyddsräcket är kritiskt tänkande invånare. För att reproducera sådana är humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning och forskning oundgängliga. När lärosätena de närmaste åren bygger ut humanistisk och estetisk utbildning och forskning – något som de, givet läget, säkerligen måste göra – så bör de även förnya dem, så att de återigen blir en grund även för den naturvetenskapliga, tekniska och medicinska forskningens frihet i mänsklighetens tjänst. Satsningen bör också innebära intensifierad forskningskommunikation och folkbildning i nya kanaler och sammanhang, och den bör knytas ihop med andra demokratifrämjande institutioner, som bildningsförbund, folkbibliotek, museer, teaterverksamhet och andra kulturverksamheter, liksom givetvis journalistik och public service-medier.

Jag talar om en stor forskningsförmedlings- och samverkansinsats där universiteten blir noder i en stärkt demokratisk infrastruktur. Jag menar att satsningen på en sådan humanistisk-demokratisk infrastruktur är en beredskapsfråga. Jag menar slutligen att den bör ske i en skala som motsvarar höjningarna av anslagen till Försvarsmakten och till försvars- och säkerhetsrelaterad forskning.

Tack för er uppmärksamhet.

Stefan Jonsson