Blogg

Expertlista – migration, integration, etnicitet mm

Sveriges migrations- och integrationspolitik genomgår just nu stora förändringar som får konsekvenser för hela samhället. Hos REMESO hittar du som journalist forskare som kan kommentera, analysera och ge perspektiv på utvecklingen och samhällsdebatten.

Anna Bredström är biträdande professor i etnicitet och migration. Hennes forskning rör medicin, hälsa och vård. Hon studerar bland annat postcovid, rasism i vården, ojämlikhet i hälsa, ungdomars sexuella hälsa samt hur ras- och etnicitetskategorier används i medicinsk kunskapsproduktion och biometrisk teknologi.
Kontakt: 011-36 32 42, anna.bredstrom@liu.se

Stefan Jonsson är professor och avdelningschef på REMESO, med expertis om migration, asylrätt, nationalism, diskriminering och integration i historiskt perspektiv. Han forskar också om kolonialismens och imperialismens avtryck i dagens värld och om hur migration och mångfald uttrycks kulturellt och konstnärligt.
Kontakt: 011-36 36 30, stefan.jonsson@liu.se

Kristoffer Jutvik är lektor med expertis inom inkludering, mobilitet och asyl. Kristoffer forskar främst om förändringar i svensk migrationspolitik och dess påverkan på samhället och individer samt politiskt deltagande bland personer med flyktingbakgrund.
Kontakt: 011-363422, kristoffer.jutvik@liu.se

Karin Krifors är lektor i etnicitet och migration och specialiserad på förhållanden för tillfälliga migrantarbetare, digitala migrationssystem och ny teknologi i hanteringen av asyl och invandring inom EU. Karin forskar också om antirasism, migranters sociala rörelser och lokala nätverk för integration – framförallt i mindre städer och på landsbygd.
Kontakt: 011-36 33 33, karin.krifors@liu.se

Catrin Lundström är biträdande professor och skriver om svenskhet och vithet, och kan kommentera frågor som rör kön, ras, privilegier, migration och intersektionalitet. Hon är även medförfattare till boken Vit melankoli: en analys av en nation i kris om Sveriges moderna vithetshistoria med fokus på folkhemmet och Sverigedemokraternas roll i denna.
Kontakt: 011-36 34 35, catrin.lundstrom@liu.se.

Anders Neergaard är professor och föreståndare för REMESO med expertis om fackföreningar, migrantarbetare, utlandsfödda, etnicitet, diskriminering och kan bland annat kommentera migrations- och integrationspolitikens restriktiva utveckling sedan 2016, samt Sverigedemokraterna och Tidö-avtalet.
Kontakt: 011-36 32 18, anders.neergaard@liu.se

Olav Nygård är lektor och forskar om ojämlikhet i utbildning, segregerade skolor, samt om utrikesfödda unga på landsbygden.
Kontakt: 011-36 36 67, olav.nygard@liu.se

Carl-Ulrik Schierup, professor emeritus, förenar kritisk politisk ekonomi med sociologi och kulturstudier om migration, prekärt arbete, skiktad medborgarskap, etnicitet, rasism och nationalism. Hans aktuella forskning handlar om antirasistiska allmänningar i svenska storstäder, samt globala sociala rörelser för migranters och etniska minoriteters rättigheter.
Kontakt: 011-36 32 28, carl-ulrik.schierup@liu.se

Claudia Tazreiter är professor i sociologi vid REMESO. Hennes forskning fokuserar på marginaliserade befolkningar, tillhörighet, identitet och nya sociala strukturer. Hon har arbetat och forskat i Asien-Stillahavsområdet, Mellanöstern och Europa och är intresserad av forskarens roll i social förändring och hur kunskap produceras inom och utanför utbildningsinstitutioner. Claudia arbetar även med forskare och studenter i fara kopplat till akademisk frihet och yttrandefrihet.
Kontakt (engelska): claudia.tazreiter@liu.se, 011-36 36 78

Aleksandra Ålund är professor emerita, specialiserad på sociala rörelser för migranters och ”post-migranters” sociala och kulturella rättigheter. Hon har studerat mångkulturella förortsområden i Sverige, samt hur migranter och människorättsaktivister samarbetar över nationsgränser i syfte att påverka nationella och internationella organisationer och FN:s konventioner om migranters och flyktingars rättigheter.
Kontakt: 011-36 32 32, aleksandra.alund@liu.se

Inledning till panel vid Forskningspolitiska dagen 2026, ett årligt arrangemang av Vetenskapsrådet, Stockholm 10 mars 2026.

Låt mig börja med en otvetydig slutsats av arton- och nittonhundratalets idé- och lärdomshistoria. I tider och länder som präglas av upprustning, konflikter och krig inskränks den akademiska friheten – och förstås inte bara den, utan friheten överlag. Det omvända förhållandet är också belagt. Där det rått akademisk frihet, yttrandefrihet, församlingsfrihet och pressfrihet, har det ofta rått fred, samarbete och välfärd.

I vilket slags tid lever vi? Historiskt sett tycks 2020-talet vara en övergångstid. Vi nalkas, är på väg över och har redan passerat flera politiska, miljömässiga och tekniska trösklar. Händelser som för några år sedan framstod som extrema, groteska, fasansfulla eller rätt och slätt otänkbara bombarderar oss numera dagligen.

Den kritiska samhällsforskningen ser mönster i händelserna. De utlösande orsakerna återfinns i en auktoritär maktutövning som saknar annat ändamål än att hävda sin egen och sina anhängares makt gentemot andra. Den säger därför upp samhällskontrakt och samarbeten och ställer människorätt och folkrätt åt sidan. Dess grundprincip är inte demokratin utan antagonismen: politik är att besegra konkurrenter och motståndare. Lagen blir då inte rättvisans instrument utan en metod för att utmäta eller utöva våld gentemot motståndaren. Kommunikation, kultur och medier blir då inte kanaler för information, kunskap och bildning utan verktyg för att stärka det egna gentemot de andra. Vill vi sätta en formel på mönstret kan vi säga: Det finns en idé om ett Vi som bekämpar inre och yttre hot.

I en värld mättad med digital kommunikation återskapas formeln fraktalt. Samma mönster som syns i helheten fortplantas snabbt till alla dess nivåer och delar i olika skalor. Viet som står mot motståndaren återfinns i geopolitiken och internationella och nationella organisationer, i parlament, myndigheter, kommuner, organisationer och föreningar, på arbetsplatser, i skolor och vid lärosäten och i seminarierum. Detta ställer oss i en situation där viets kamp mot inre och yttre hot är på väg att bli ett överordnat syfte med snart sagt all samhällelig verksamhet. När något står i vägen för viets beredskap och kamp, exempelvis allas jämlika människovärde eller den akademiska friheten, får det sistnämnda böja sig.

Inom humaniora och samhällsvetenskap märks det fraktala mönstret i olika skalor och sammanhang. Det är en förvaltning som i förväg lyder politiska signaler i stället för att stödja samhällsforskning som motsäger förd politik. Det är en asylrättsexpert, just uppsagd från Department of Homeland Security i USA, som ringer och vill samarbeta därför att hans kunskap inte är gångbar i USA. Det är en professor i samma land, föreståndare för Black and Diaspora Studies vid ett lärosäte i Mellanvästern, som söker jobb hos oss därför att Black and Diaspora Studies förklarats olagligt i flera delstater. Det är ett Ryssland där all vettig forskning gått i inre eller yttre exil, och där många kolleger förtvivlat söker uppehållstillstånd i Europa. Det är ett Ukraina, där nyanserad historieskrivning är trängd, ett Danmark vars regering straffar lärosäten och program för att de tar in alltför många studenter från Sydasien, ett Tyskland där forskningen förvrids av apriori-antaganden om Israels ofelbarhet, ett Frankrike där det nationella centret för vetenskaplig forskning CNRS, tvingades i konflikt med sin egen regering, när denna gav i uppdrag åt CNRS att kartlägga utbredningen av islamvänsterism inom forskningen, ett Storbritannien där en nyinrättad myndighet för yttrandefrihet vid landets universitet bötfällt University of Sussex med 585 000 brittiska pund, därför att universitetets riktlinjer för tolerans mot transpersoner påstås inskränka yttrandefrihet och akademisk frihet.

Men det är också ett Sverige, där säkerhetsavdelningen spärrat tillträdet till min egen avdelning därför att vi blivit hotade för den migrationsforskning vi bedriver, och där det Sverigedemokraterna närstående Konservativa förbundet för ett par år sedan lanserade en kampanj som uppmanade studenter att anmäla sina lärare.

All detta är fraktaler av auktoritär bekämpning av inre och yttre hot. Ett bidrag från forskningen till ett öppet och robust samhälle är att klarlägga hur böjningsmönstret ser ut. Grovt taget finns två huvudformer. I samhällen där auktoritär makt stadgat sig inskränks friheten direkt: obekväm och ifrågasättande kunskap avvecklas och förbjuds, som i Ryssland, Iran och Florida. I samhällen där auktoritär makt alltjämt strävar efter att konsolidera sig sker det indirekt och förtäckt: auktoritära politiker iklär sig rollen som den akademiska frihetens försvarare och säger att viss forskning undergräver demokrati och frihet. Det är en process i fem steg.

Första steget handlar om opinionsbildning. Individer och grupper sprider alternativa fakta och konspirationsteorier. Några exempel:

• Global uppvärmning beror inte på växthuseffekten utan på långa cykliska variationer.

• Islam är oförenlig med demokrati.

• Det finns ingen strukturell diskriminering i Sverige.

• Invandringen har varit en belastning för det svenska samhället.

• Influensavaccin har svåra biverkningar som läkemedelsbolagen förtiger.

• Förintelsen ägde inte rum.

• Kriminalitet kan härledas till människors etniska bakgrund.

• Ukrainas president Zelenskyj startade krig genom att invadera Ryssland.

Inom humaniora och samhällsvetenskap märks det fraktala mönstret i olika skalor och sammanhang. Det är en förvaltning som i förväg lyder politiska signaler i stället för att stödja samhällsforskning som motsäger förd politik. Det är en asylrättsexpert, just uppsagd från Department of Homeland Security i USA, som ringer och vill samarbeta därför att hans kunskap inte är gångbar i USA. Det är en professor i samma land, föreståndare för Black and Diaspora Studies vid ett lärosäte i Mellanvästern, som söker jobb hos oss därför att Black and Diaspora Studies förklarats olagligt i flera delstater. Det är ett Ryssland där all vettig forskning gått i inre eller yttre exil, och där många kolleger förtvivlat söker uppehållstillstånd i Europa. Det är ett Ukraina, där nyanserad historieskrivning är trängd, ett Danmark vars regering straffar lärosäten och program för att de tar in alltför många studenter från Sydasien, ett Tyskland där forskningen förvrids av apriori-antaganden om Israels ofelbarhet, ett Frankrike där det nationella centret för vetenskaplig forskning CNRS, tvingades i konflikt med sin egen regering, när denna gav i uppdrag åt CNRS att kartlägga utbredningen av islamvänsterism inom forskningen, ett Storbritannien där en nyinrättad myndighet för yttrandefrihet vid landets universitet bötfällt University of Sussex med 585 000 brittiska pund, därför att universitetets riktlinjer för tolerans mot transpersoner påstås inskränka yttrandefrihet och akademisk frihet.

Men det är också ett Sverige, där säkerhetsavdelningen spärrat tillträdet till min egen avdelning därför att vi blivit hotade för den migrationsforskning vi bedriver, och där det Sverigedemokraterna närstående Konservativa förbundet för ett par år sedan lanserade en kampanj som uppmanade studenter att anmäla sina lärare.

I andra steget – där sociala medier spelar en betydande roll – beskylls forskare, lärare, journalister, intellektuella för att förtiga saken: Detta får man inte prata om! De som invänder att det går bra att prata om detta och att många visat att påståendena är falska, möts av invändningar: viktiga belägg sopas ändå under mattan; universiteten undertrycker åsiktsmångfalden På så vis hålls saken i cirkulation.

När misstanken såtts att forskningen förtiger viktig kunskap, följer tredje steget, anklagelsen att universitet och public service bedriver indoktrinering och kancellering av obekväma sanningar. Akademisk frihet och opartisk nyhetsförmedling måste återupprättas!

Fjärde steget följer när företrädare för auktoritära grupper tar plats i nämnder och styrelser. Utredningar initieras i syfte att kartlägga de inre ”hoten” mot akademisk frihet.

I femte steget följer åtgärder som innebär att politikerna ställer akademikerna under förmyndarskap, stryper finansieringen till vissa områden och ibland förbjuder vissa idéer och begrepp, allt under sken av att säkra akademisk frihet. En annan följd är att kunskap och forskningsresultat reduceras till åsikter bland andra åsikter. Därför behöver politikerna inte ta hänsyn till dem. Vägen för en kunskapsresistent och upplysningsfientlig politik ligger därmed öppen. I Sverige på senare år är mycket politik inom skola, energi, migration, bistånd, kriminalvård och klimat talande exempel på hur dåliga åtgärder klubbats igenom mot bättre vetande, på grund av en auktoritär uppluckring av kunskapsbegreppet.

Anders Ekström, idéhistoriker i Uppsala, skriver att ”Två historiska tendenser kolliderar i samtidens kopplade kriser. (…) Den ena tendensen är auktoritär och hävdar politikens oinskränkta makt över kunskapens riktning och innehåll. Lojalitet är viktigare än sanning. Den andra tendensen utgår i stället från betydelsen av att upprätthålla en rågång mellan kunskapens och politikens institutioner. Villkoren för kunskapens uppkomst och dess politiska användning bör för både samhällets och vetenskapens bästa hållas isär.” Han sammanfattar: ”Ett universitet värt namnet kan därför inte undgå att vara en kämpande demokrati.”

De som tycker att Ekström eller jag överdriver, råds att läsa USA:s nya säkerhetsstrategi, som förordar ett undergrävande av Europas demokratier till förmån för den auktoritära nationalismens befästande av vit västerländsk överhöghet. Eller läs söndagens New York Times (8/3, 2026) om hur det gick till när två tjugoåringar vid Elon Musks Department of Government Efficiency (DOGE) klev in på USAs forskningsråd för humaniora, National Endowment for the Humanities, och lät ChatGPT avgöra att hundratals forskningsprojekt skulle läggas ner. Eller begrunda den politiska översynen av sociologiämnet vid Floridas universitet och colleges, som visade att alla grundböcker i sociologi, ja, samtliga, bryter mot ny lag som förbjuder undervisning om bland annat strukturell diskriminering och minoritetsrättigheter. (Varför delstaten, i likhet med vad som gällt för utbildningen i Sovjetunionen, Kina, Östtyskland och Iran) nu tagit fram en egen politiskt certifierad grundbok.) Eller lyssna på USA:s vice president: ”Det finns inga möjligheter för den konservative att förverkliga vår samhällsvision om vi inte är beredda att slå till mot odjurets hjärta. Det är universiteten.”

Låt mig avsluta. Mot bakgrund av det jag sagt finns det inga garanter för forskningens frihet i framtiden … ja, förutom kanske i två instanser: dels är det universitetet självt i dess ursprungliga bemärkelse, en församling av lärare och studenter som styr sig själv kollegialt; dels är det demokratiska medborgare. Beträffande universiteten, våra arbetsplatser, bör vi kanske börja öva kritiska scenarier, ungefär som räddningstjänst och vårdpersonal gör.

Hur skulle vi alltså agera i följande situationer?

• När universitetsförvaltningen, bunden av nya direktiv, står i begrepp att lämna ut personinformation om forskare med icke-svensk bakgrund.

• När lärosätets kommunikationsavdelning påbjuder att lärare eller forskare ska rapportera in alla offentliga yttranden de gjort om sin verksamhet?

• När en grupp studenter högljutt anmäler en annan grupp för rasism och sexism?

• När en stor grupp studenter inleder hungerstrejk mot en forskargrupps samarbete med företag som utvecklar vapensystem?

• När en forskargrupp får sina externa bidrag indragna på politiska grunder?

• När en studentorganisation bjuder in en känd klimatförnekare att tala vid universitetet?

Men det främsta skyddsräcket är kritiskt tänkande invånare. För att reproducera sådana är humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning och forskning oundgängliga. När lärosätena de närmaste åren bygger ut humanistisk och estetisk utbildning och forskning – något som de, givet läget, säkerligen måste göra – så bör de även förnya dem, så att de återigen blir en grund även för den naturvetenskapliga, tekniska och medicinska forskningens frihet i mänsklighetens tjänst. Satsningen bör också innebära intensifierad forskningskommunikation och folkbildning i nya kanaler och sammanhang, och den bör knytas ihop med andra demokratifrämjande institutioner, som bildningsförbund, folkbibliotek, museer, teaterverksamhet och andra kulturverksamheter, liksom givetvis journalistik och public service-medier.

Jag talar om en stor forskningsförmedlings- och samverkansinsats där universiteten blir noder i en stärkt demokratisk infrastruktur. Jag menar att satsningen på en sådan humanistisk-demokratisk infrastruktur är en beredskapsfråga. Jag menar slutligen att den bör ske i en skala som motsvarar höjningarna av anslagen till Försvarsmakten och till försvars- och säkerhetsrelaterad forskning.

Tack för er uppmärksamhet.

Stefan Jonsson

 

Postcovid: En diagnos i ett epistemologiskt spänningsfält, Sofialmedicinsk tidskrift, utan abstract.

Sommaren 1999 tog jag med konstnären Pia Arke till Dagens Nyheters bildarkiv. Året innan hade vi besökt Pias födelseort Ittoqqortoormiit, även kallat Scoresbysund, i Östgrönland. Vi gjorde en bok om platsens historia. Den grundades 1925. Med vackra löften och tvång förmådde det danska Grönlandssällskapet ett tjugotal inuitfamiljer att flytta dit. För danskarna var det bråttom.

I arkivet öppnade vi kuverten med påskriften ”Grönland – Folktyper”. Pia grep tag i ett fotografi från 1932 av ett ungt par som såg ut att vara på kvällspromenad. De var klädda i kamiker, inuitfolkens benkläder. De såg vresiga ut, otåliga, som om de blivit tillsagda att posera och bara väntade på att fotografen skulle bli klar. På baksidan fanns en stämpel som angav att upphovsrätten tillhörde The Times i London samt en kort notering: ”Eskimåer som expeditionen mötte på sin väg till basen.”

”Det där är Niels och Katinka, mina morföräldrar”, sa Pia, som aldrig sett fotot förut. Hon förklarade att inte mindre än tre fartyg angjorde Scoresbysund sommaren 1932. Med på fartygen fanns äventyrare, forskare och turister. ”Lokalbefolkningen måste ha haft fullt upp med att bli fotograferade.”

Jag nickade. Pia stoppade varsamt ner fotografiet i en mapp som hon sköt ned i sin ryggsäck. Ett stycke stulen historia återfann sin rätta ägare.

Vistelsen i Ittoqqortoormiit 1998 gav mig en intensivkurs om koloniala relationer. Platsen var liten, 400 människor. Därför syntes allt så tydligt. Ett skikt av experter influgna från Köpenhamn – polisen, läkaren, kommundirektören, ingenjören och handelsmannen. Under dem en infödd befolkning med hög arbetslöshet, utbredd fattigdom och ingen framtid för de unga. I västra Grönland där 95 procent av befolkningen bor är välståndet högre och möjligheterna fler, men den koloniala relationen är även där en tyst förutsättning för samhällslivet. Häri liknar Grönland resten av världen. Nästan överallt har historien skapat en teknisk, ekonomisk, och militär ojämlikhet som underblåser rasism, alstrar konflikter, blockerar historiebearbetning och försvårar samarbete.

Jägarfamiljerna som tvångsflyttades till Scoresbysund visste inte att de hade nyckelrollen i en maktkamp. Nordöstra Grönland var obefolkat, ett terra nullius, och flera stater gjorde anspråk på det, främst Norge. Saken avgjordes 1933 i domstolen för internationell rätt i Haag, till danskarnas fördel. Danmarks vassaste argument var Scoresbysund, som syntes visa att de ville utveckla landet. Dagens Ittoqqortoormiit är en direkt följd av mellankrigstidens geopolitik.

Enligt dåtidens geopolitiska teori formades världen i en kamp. Varje stat ägde sin specifika kraft, ofta mätt i befolkningstal, industriproduktion, odlingsareal, råvaror och vapen, som i sin tur översattes till territoriell räckvidd. En stats ”vitala kraft” avgjorde vilket Lebensraum den behövde för att utveckla sin kapacitet. Politiska gränser var elastiska, bestämda av den enas styrka och den andras motkraft.

Teorin tycktes stämma på dåtidens mellanstatliga förhållanden. År 1917 slöt Danmark och USA avtal om Danska Jungfruöarna i Karibien. USA ville ha ögruppen för sin krigsflotta. Danmark å sin sida fick 25 miljoner dollar i guld (cirka 600 miljoner i dagens värde) samt, viktigast, USA:s löfte att stödja Danmarks suveränitetsanspråk över Grönland. Ett tynande europeiskt kolonialvälde gjorde upp med en framväxande imperiemakt. Och nej, de som levde på platserna hade ingen talan.

Efter andra världskriget slocknar det geopolitiska paradigmet. Nazitysklands herravälde och folkmord hade visat vart det leder, i synnerhet om det förenas med evolutionistisk raslära. De segrande stormakterna – hårt pressade av antikoloniala befrielserörelser – befäste nu i stället sin makt genom en multilateral internationell rättsordning, där Förenta nationerna skulle garantera folkens självbestämmande och förhindra krig. Grundandet av Israel i brittiskkontrollerade Palestina 1948 brukar ses som ett av de sista uttrycken för kolonial geopolitik. Men ungefär samtidigt införlivar Danmark Grönland, först genom att 1946 i FN fastställa dess status som dansk koloni, därpå genom en grundlagsändring 1953 som gör Grönland likställt andra delar av Danmark. Det sker fredligt. Danmark framställer sig som en generös kolonialmakt utan egenintresse. Men nej, grönländarna får inte yttra sig om saken, inte heller när Danmark 1951 överlåter åt USA att sköta Grönlands försvar, med undantag för den symboliska Siriuspatrullen, en elitstyrka om 12 soldater förlagd norr om Ittoqqortoormiit, med uppgift att med hundslädar bevaka ett område dubbelt så stort som Sverige.

Idag är geopolitiken tillbaka. Efterkrigstidens internationella rättsordning saknar starka försvarare. Mellanstatlighet handlar om att befästa suveränitet i fråga om kritiska råvaror, livsmedel, säkerhet, gränser, digitalisering och teknik, när den inte handlar om den starkares rätt att plundra, dominera och döda. Följderna syns i Palestina, Ukraina och Venezuela och drabbar hårdast statslösa folk, minoriteter, flyktingar och migranter.

Också EU styrs sedan 2019 av en geopolitisk agenda som betonar försvaret av den europeiska livsstilen gentemot omvärlden. I ”livsstilen” ingår förvisso demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, men dessa principer anpassas i högre grad än förut till det geopolitiska egenintresset. Det beror dels på en stark chauvinism i Europa, dels på Putins invasion av Ukraina, dels på att regeringen Trump satt Lebensraum högst på agendan. Klart att Europa bävar – särskilt Storbritannien, Frankrike och Nederländerna med betydande territorier i Karibien och Guyana, fast allra mest Danmark med anledning av Grönland.

Min poäng är att den som tror att Grönlandsfrågan handlar om Danmark eller USA – eller kanske Danmark och USA i samverkan – är fast i en geopolitisk och kolonial världsbild. Grönland är tvärtom Europas och Danmarks chans att – inte en dag för sent – lägga den världsbilden bakom sig. Det skulle förutsätta ett tydligt ställningstagande, även från Sveriges regering: geopolitisk anpassning eller folkens självbestämmande? Det skulle sedan ske genom ett praktiskt förverkligande av folkrätten: villkorslös självständighet när grönländarna vill, villkorslösa stödpaket och jämställda samarbeten syftande till samhällsbyggnad och välfärd, alltsammans som gottgörelse för det som Danmark och andra europeiska länder gjort och tagit, alltsammans som en modell för en hållbar global framtid.

Det kommer inte att ske? Möjligen har vi redan oåterkalleligt passerat tröskeln till en värld förstörd av nationalistiska egenintressen, folkmordsimperialism och omfattande krig.

Stefan Jonsson

(Dagens Nyheter 14 januari 2026)

Linköpings universitet, Institutionen för kultur och samhälle, avstyrker utredningens förslag om en modell för kvalificering till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för vissa grupper.

Institutionen har inte ombetts inkomma med synpunkter på betänkandet, SOU 2025:53, men vill likväl framföra ett antal synpunkter.

Förslaget skulle ge upphov till en stor grupp människor som lever i Sverige men som under flera år saknar tillgång till centrala trygghetssystem, vilket innebär ett tydligt avsteg från den svenska universella välfärdsmodellen. Ytterst aktualiserar utredningen och den föreslagna reformen därmed en rad principiella och politiska frågor om grundvalarna för svensk välfärds- och socialpolitik…

Få beslut i mitt liv har varit lika enkla som att gå ombord på Ship to Gaza. Att samla in förnödenheter åt behövande är självklart bra. Att frakta dem över haven och ge dem till palestinier som saknar läkemedel, bostäder, hälsovård, skolor och försörjning är också bra. Att med denna resa påminna världen att två miljoner människor lider därför att en ockupationsmakt håller dem inspärrade i en utdragen kollektiv bestraffning – även det bör ses som något gott, om man skriver under på allas rätt till frihet och självbestämmande.

Frihetsflottan, som den internationella kampanjen kallas, är så sett knappast en politisk aktion, utan en iscensättning av det självklara. Flottan utövar en frihet att färdas på världshaven som alla stater erkänner. Den vill verkställa resolutioner – Israels blockad av Gaza är olaglig – som Förenta nationerna antagit men inte är förmöget att genomdriva därför att några starka medlemsstater står emot, främst USA.

Vi som var passagerare på Ship to Gaza 2011 och 2012 upphörde inte att förvånas över uppfinningsrikedomen i försöken att påvisa det dumdristiga i vår seglats. Frihetsflottan vann stöd hos många politiker och opinionsbildare, men än fler uttryckte sin irritation. Förargelsen berodde inte på att kritikerna ansåg att flottan agerade brottsligt eller principvidrigt, utan snarare på att den blottställde deras eget tillkortakommande i försvaret av enkla rättsliga och politiska principer gentemot Israel.

Vissa av dem erkände tillkortakommandet och beklagade det. Andra rättfärdigade det genom att framhålla, till exempel, Israels rätt till självförsvar, hotet från Hamas, den outrotliga antisemitismen, de misstänkta vapenleveranserna från Iran eller aktivisternas våghalsiga idealism och brist på realpolitisk hänsyn. Fast ingen kunde förklara hur sådana invändningar – ens om de var giltiga, vilket de inte var – innebar att miljontals palestinier måste svältas ut eller att det var fel att räcka dem en hand.

Situationen var med andra ord lik dagens, med den skillnaden att det nu är värre. År 2011 saboterades vår båt Juliano av lejda dykare och när reparationen var färdig förbjöds hela flottan att lämna hamnen i Pireus därför att USA och Israel pressat Greklands regering, försvagad av budgetkris och folkresningar, att dra in fartygens klarering. År 2012 var jag inte med på sista etappen utan tillbringade några dagar mellan La Spezia och Neapel med att knacka rost på den gamla skutan Estelle, som några dagar senare bordades och förstördes av israelisk militär, medan besättningen greps och skickades hem.

Men trots våldet fanns i vårt bakhuvud en förlitan på att våra hemländer bevakade våra rättigheter. 2011 fanns riksdagsledamöter och politiker från fyra partier på de svenska båtarna. Ship to Gaza och Israels blockad debatterades i riksdagen av Carl Bildt och Peter Hultqvist. Året innan, då israeliska soldater bordade alla fartyg och dödade tio passagerare på det största, fördömdes våldet av FN (som liknade det vid ”avrättningar”) liksom av hela världssamfundet inklusive utrikesminister Bildt, som personligen ingrep för att bistå de kidnappade svenskarna.

Jämför med Israels kapning av Madleen på måndagen. Spaniens och Frankrikes regeringar har protesterat. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) å sin sida menar att den svenska passageraren Greta Thunberg får skylla sig själv. Ministern har inga invändningar mot Israels olagliga kapning och blockad. Hon ansluter sig till regeringen Netanyahus linje, liksom hon ser mellan fingrarna med dess pågående folkmord.

I dessa allt farligare och alltmer auktoritärt färgade farvatten styrde Madleen med sin dyrbara last av självklarheter, ett civilisatoriskt förnuft som snabbt runnit ur svensk och internationell politik: Samhällen byggs av solidaritet, inte av krig.

Stefan Jonsson

(Article published in Dagens Nyheter, 11 juni 2025

I en policy brief publicerad av Formas delger forskare Gustav Lidén, Emma Holmqvist, Joel Jacobsson, Kristoffer Jutvik och Jon Nyhlén sina rekommendationer för att uppnå en socialt hållbar bostadspolitik utifrån ett nyligen avslutat forskningsprojekt.

En god bostadssituation är grundläggande för alla och en mänsklig rättighet. Samtidigt visar projektets analys att kommuner, i Sverige och i andra länder, använder sin bostadspolitik för att utestänga utsatta grupper och försvåra för dem att få tillgång till bostäder. Betydande lokala variationer finns i den förda bostadspolitiken vilket innebär att individer behandlas olika inom och mellan kommuner.

De fullständiga rekommendationerna kan läsas genom att klicka på länken nedan.

I sociala medier och offentligheten florerar rykten som gör gällande att handledare inom forskarutbildningen vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle (REMESO), Linköpings universitet, har avsatts, avlägsnats eller blivit av med handledningsuppdrag. Påståendena implicerar att doktorander finns till för att främja sina handledares karriärer. Vi vill med detta inlägg klargöra att doktorander antagna till vår forskarutbildning i ämnet etnicitet och migration har rätt att välja och byta handledare, samt påminna om Högskoleförordningen: ”En doktorand som begär det ska få byta handledare.”

Alla som har kunskap om forskarutbildning bör känna till att doktorander är i en utsatt och prekär position. Dels är doktorandanställningen tidsbegränsad och förbunden med betydande stress, då doktoranden på kort tid ska färdigställa sin avhandling och samtidigt på andra sätt meritera sig för arbetslivet. Dels är relationen mellan doktorand och handledare synnerligen känslig och det är av yttersta vikt att doktoranden har förtroende för sina handledare samt att handledarna är tillgängliga och engagerade. En doktorand som önskar byta handledare har därför vårt fulla stöd. Att tro att en doktorand har maktöverläge gentemot en docent eller (biträdande) professor är i bästa fall okunskap om hur universitet fungerar. Handledare finns till för att stödja doktorander, inte tvärtom.

Stefan Jonsson, professor, Avdelningschef
Anders Neergaard, professor, Föreståndare
REMESO, Linköpings universitet

In en artikel med rubriken Nytt styre på gång i ”kulturfientliga” Norrköping skriver Viktor Andersson om den pågående politiska turbulensen i Norrköping Nämns REMESO professorn Stefan Jonsson med anledning av att “debatten om Norrköpings kulturliv fick nationell uppmärksamhet när Stefan Jonsson skrev i DN om kommunens nya kulturpolitik, som bland annat innebar att Kulturförvaltningen lades ned och ersattes med Tillväxt- och utvecklingskontoret.

Den 9 oktober, kl 08.30-15.00 organiserar Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i samarbete med Antirasistiska filmdagar, ABF Malmö, Stadsbiblioteket Malmö, och REMESO en heldagskonferens med titeln “Afrofobi då och nu – Strukturell förändring och arbetsmarknaden.

Plats: Stadsbiblioteket Malmö, Kung Oscars väg 11, Malmö

Datum och tid:  9 oktober 2024, kl 08.30-15.00

Diana Mulinari och Anders Neergaard utgår i kapitlet från platsens betydelse när aktivister ställer sin kropp i frontlinjen för antirasismen. Författarna tar rasifierade antirasistiska aktivister som utgångspunkt för att förstå den historia som påverkar dem och dokumenterar de spöken som finns i den specifika stad där de deltar i antirasistisk kamp

I detta kapitel skriver Diana Mulinari och Anders Neergaard om hur förutsätt­ ningarna för antirasismen också präglas av ekonomins omvandling och arbetsmarknadens ojämlika villkor. Syftet med kapitlet är att analysera det antirasistiska arbete som äger rum i svenska fackliga organisationer, med tonvikt på LO. Kapitlet identifierar kopplingen mellan det antirasistiska arbetet och ett växande stöd för Sverigedemokraterna bland LO-­förbundens medlemmar. Den centrala frågan är vad facket uppfattar som rasism och strategier mot rasism.

I antologin Antirasismer och antirasister. Realistiska utopier, spänningar och vardagserfarenheter utforskar 24 forskare hur motståndet mot olika former av rasism bedrivs och förkroppsligas bland grupper av människor som på en mängd sätt, ofta motsägelsefullt, sällan framgångsrikt, men alltid envist och framåtblickande drömmer bortom rasismer. Antologin illustrerar antirasismens bredd, men analyserar också dess problem och svagheter.

Inspirerade av bland annat anti-, post- och dekoloniala traditioner tillsammans med sociala rörelseperspektiv utmanar antologin ett statiskt och essentialiserande förhållningssätt som återfinns i forskning och politik och som har en tendens att betona ojämlikhetens stabilitet och oföränderlighet, även när det gäller rasism.

Som helhet, utöver en mängd konkreta analyser och beskrivningar av historisk och samtida aktivism, visar de olika författarna också på antirasismernas möjligheter och kan därmed ingjuta ett visst hopp, i dessa mörka tider, för de som vill ha ett samhälle utan rasism.

Peo Hansen intervjuas i podcasten “Lära Från Lärda – En fackbok & en författare” om boken ”Migrationsmyten – Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden”.

Det är en vedertagen sanning att invandring kostar pengar. Detta har bland annat lett till en mycket restriktiv flyktingpolitik. Men enligt Peo Hansen, författare och professor i statsvetenskap, är själva kostnadssynen på invandring ett utbrett missförstånd. I boken beskrivs vad det här missförståndet beror på – och grunden ligger i att förstå hur statens ekonomi och finanser är uppbyggda och fungerar.

Några av frågorna som diskuteras i programmet är: På vilket sätt är det ett missförstånd att invandring kostar pengar? Leder inte ökade kostnader för staten till sämre ekonomi? Lyssna och få en kortversion av boken

Ärade pristagare, Kära Ledamöter, Kära Gäster

Mitt uppdrag ikväll är stimulerande: att säga något om skönheten, eller rättare sagt den otyglade skönheten, och varför den möjligen kan bistå oss i försvaret av demokratin mot en politisk förruttnelse som tränger närmre. Min idé är att konstnärliga processer vet något om politiskt handlande och demokratiskt deltagande som är svårtillgängligt för exempelvis historieskrivning, statsvetenskap, sociologi och journalistik – och kanske framför allt för våra politiker själva. Här hinner jag inte reda ut varför det är så. Jag ska ge tre exempel, två i början, ett i slutet, och däremellan några resonemang och bilder.

För mig är denna fredag minnesvärd. En vanlig fredagskväll hemma i Norrköping hade vår lilla familj antagligen tittat på någon tv-serie tillsammans. Eftersom både min hustru och vår elvaåriga dotter gillar avancerad apokalyptisk fantasy blir det gärna sådana serier. Som ni vet förutsätter fantasygenren att det finns inte bara en värld utan flera, var och en präglad av sin ordning och sina krafter. Intrigen handlar oftast om en liten grupp utvalda som tar reda på hur man flyttar sig mellan världarna. Deras uppdrag är att förhindra att världarna förintar varandra.

Låt mig låna ett drag från dessa berättelser. Låt mig ta ett stort kliv genom en dörr i luften och flytta mig till ett par andra världar, lika avlägsna och olika varandra som två galaxer. Det som förenar dem är att de rätt nyligen fått vår uppmärksamhet…

Debatt: Situationen i världen är dystrare än på mycket länge. Rysslands krig mot Ukraina, de skenande klimatförändringarna, Hamas terror mot civila i Israel, Israels attack som drabbar oskyldiga Gazabor och gängvåldet som eskalerar. När tilliten mellan människor och till samhället sviktar måste vi tillsammans hitta vägar framåt, inte trappa upp hetsjakten på invandrare, skriver bland andra Henry Ascher.

Vart tog européerna vägen? För tjugo år sedan sades det att EU var garanten för freden i Europa. Nu rasar ett mycket blodigt och farligt krig i Europa, ett krig som USA är herre över och som underhålls även av de EU-länder som inte vill ha det. Peo Hansen spårar denna utveckling tillbaka till Irakkriget och förklarar varför en fredsuppgörelse i Ukraina ter sig långt borta.

Det är ett nytt EU som träder fram. En kommissionär har ansvar för att skydda den “europeiska livsstilen”. EU:s utrikesrepresentant talar om resten av världen som en “djungel” som vi måste skyddas från. Samtidigt liknar EU mer och mer en lydstat till USA. Stefan Jonsson undersöker vad som pågår vid Europas gränser.