Blogg

Få beslut i mitt liv har varit lika enkla som att gå ombord på Ship to Gaza. Att samla in förnödenheter åt behövande är självklart bra. Att frakta dem över haven och ge dem till palestinier som saknar läkemedel, bostäder, hälsovård, skolor och försörjning är också bra. Att med denna resa påminna världen att två miljoner människor lider därför att en ockupationsmakt håller dem inspärrade i en utdragen kollektiv bestraffning – även det bör ses som något gott, om man skriver under på allas rätt till frihet och självbestämmande.

Frihetsflottan, som den internationella kampanjen kallas, är så sett knappast en politisk aktion, utan en iscensättning av det självklara. Flottan utövar en frihet att färdas på världshaven som alla stater erkänner. Den vill verkställa resolutioner – Israels blockad av Gaza är olaglig – som Förenta nationerna antagit men inte är förmöget att genomdriva därför att några starka medlemsstater står emot, främst USA.

Vi som var passagerare på Ship to Gaza 2011 och 2012 upphörde inte att förvånas över uppfinningsrikedomen i försöken att påvisa det dumdristiga i vår seglats. Frihetsflottan vann stöd hos många politiker och opinionsbildare, men än fler uttryckte sin irritation. Förargelsen berodde inte på att kritikerna ansåg att flottan agerade brottsligt eller principvidrigt, utan snarare på att den blottställde deras eget tillkortakommande i försvaret av enkla rättsliga och politiska principer gentemot Israel.

Vissa av dem erkände tillkortakommandet och beklagade det. Andra rättfärdigade det genom att framhålla, till exempel, Israels rätt till självförsvar, hotet från Hamas, den outrotliga antisemitismen, de misstänkta vapenleveranserna från Iran eller aktivisternas våghalsiga idealism och brist på realpolitisk hänsyn. Fast ingen kunde förklara hur sådana invändningar – ens om de var giltiga, vilket de inte var – innebar att miljontals palestinier måste svältas ut eller att det var fel att räcka dem en hand.

Situationen var med andra ord lik dagens, med den skillnaden att det nu är värre. År 2011 saboterades vår båt Juliano av lejda dykare och när reparationen var färdig förbjöds hela flottan att lämna hamnen i Pireus därför att USA och Israel pressat Greklands regering, försvagad av budgetkris och folkresningar, att dra in fartygens klarering. År 2012 var jag inte med på sista etappen utan tillbringade några dagar mellan La Spezia och Neapel med att knacka rost på den gamla skutan Estelle, som några dagar senare bordades och förstördes av israelisk militär, medan besättningen greps och skickades hem.

Men trots våldet fanns i vårt bakhuvud en förlitan på att våra hemländer bevakade våra rättigheter. 2011 fanns riksdagsledamöter och politiker från fyra partier på de svenska båtarna. Ship to Gaza och Israels blockad debatterades i riksdagen av Carl Bildt och Peter Hultqvist. Året innan, då israeliska soldater bordade alla fartyg och dödade tio passagerare på det största, fördömdes våldet av FN (som liknade det vid ”avrättningar”) liksom av hela världssamfundet inklusive utrikesminister Bildt, som personligen ingrep för att bistå de kidnappade svenskarna.

Jämför med Israels kapning av Madleen på måndagen. Spaniens och Frankrikes regeringar har protesterat. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) å sin sida menar att den svenska passageraren Greta Thunberg får skylla sig själv. Ministern har inga invändningar mot Israels olagliga kapning och blockad. Hon ansluter sig till regeringen Netanyahus linje, liksom hon ser mellan fingrarna med dess pågående folkmord.

I dessa allt farligare och alltmer auktoritärt färgade farvatten styrde Madleen med sin dyrbara last av självklarheter, ett civilisatoriskt förnuft som snabbt runnit ur svensk och internationell politik: Samhällen byggs av solidaritet, inte av krig.

Stefan Jonsson

(Article published in Dagens Nyheter, 11 juni 2025

I en policy brief publicerad av Formas delger forskare Gustav Lidén, Emma Holmqvist, Joel Jacobsson, Kristoffer Jutvik och Jon Nyhlén sina rekommendationer för att uppnå en socialt hållbar bostadspolitik utifrån ett nyligen avslutat forskningsprojekt.

En god bostadssituation är grundläggande för alla och en mänsklig rättighet. Samtidigt visar projektets analys att kommuner, i Sverige och i andra länder, använder sin bostadspolitik för att utestänga utsatta grupper och försvåra för dem att få tillgång till bostäder. Betydande lokala variationer finns i den förda bostadspolitiken vilket innebär att individer behandlas olika inom och mellan kommuner.

De fullständiga rekommendationerna kan läsas genom att klicka på länken nedan.

I sociala medier och offentligheten florerar rykten som gör gällande att handledare inom forskarutbildningen vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle (REMESO), Linköpings universitet, har avsatts, avlägsnats eller blivit av med handledningsuppdrag. Påståendena implicerar att doktorander finns till för att främja sina handledares karriärer. Vi vill med detta inlägg klargöra att doktorander antagna till vår forskarutbildning i ämnet etnicitet och migration har rätt att välja och byta handledare, samt påminna om Högskoleförordningen: ”En doktorand som begär det ska få byta handledare.”

Alla som har kunskap om forskarutbildning bör känna till att doktorander är i en utsatt och prekär position. Dels är doktorandanställningen tidsbegränsad och förbunden med betydande stress, då doktoranden på kort tid ska färdigställa sin avhandling och samtidigt på andra sätt meritera sig för arbetslivet. Dels är relationen mellan doktorand och handledare synnerligen känslig och det är av yttersta vikt att doktoranden har förtroende för sina handledare samt att handledarna är tillgängliga och engagerade. En doktorand som önskar byta handledare har därför vårt fulla stöd. Att tro att en doktorand har maktöverläge gentemot en docent eller (biträdande) professor är i bästa fall okunskap om hur universitet fungerar. Handledare finns till för att stödja doktorander, inte tvärtom.

Stefan Jonsson, professor, Avdelningschef
Anders Neergaard, professor, Föreståndare
REMESO, Linköpings universitet

In en artikel med rubriken Nytt styre på gång i ”kulturfientliga” Norrköping skriver Viktor Andersson om den pågående politiska turbulensen i Norrköping Nämns REMESO professorn Stefan Jonsson med anledning av att “debatten om Norrköpings kulturliv fick nationell uppmärksamhet när Stefan Jonsson skrev i DN om kommunens nya kulturpolitik, som bland annat innebar att Kulturförvaltningen lades ned och ersattes med Tillväxt- och utvecklingskontoret.

Den 9 oktober, kl 08.30-15.00 organiserar Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i samarbete med Antirasistiska filmdagar, ABF Malmö, Stadsbiblioteket Malmö, och REMESO en heldagskonferens med titeln “Afrofobi då och nu – Strukturell förändring och arbetsmarknaden.

Plats: Stadsbiblioteket Malmö, Kung Oscars väg 11, Malmö

Datum och tid:  9 oktober 2024, kl 08.30-15.00

Diana Mulinari och Anders Neergaard utgår i kapitlet från platsens betydelse när aktivister ställer sin kropp i frontlinjen för antirasismen. Författarna tar rasifierade antirasistiska aktivister som utgångspunkt för att förstå den historia som påverkar dem och dokumenterar de spöken som finns i den specifika stad där de deltar i antirasistisk kamp

I detta kapitel skriver Diana Mulinari och Anders Neergaard om hur förutsätt­ ningarna för antirasismen också präglas av ekonomins omvandling och arbetsmarknadens ojämlika villkor. Syftet med kapitlet är att analysera det antirasistiska arbete som äger rum i svenska fackliga organisationer, med tonvikt på LO. Kapitlet identifierar kopplingen mellan det antirasistiska arbetet och ett växande stöd för Sverigedemokraterna bland LO-­förbundens medlemmar. Den centrala frågan är vad facket uppfattar som rasism och strategier mot rasism.

I antologin Antirasismer och antirasister. Realistiska utopier, spänningar och vardagserfarenheter utforskar 24 forskare hur motståndet mot olika former av rasism bedrivs och förkroppsligas bland grupper av människor som på en mängd sätt, ofta motsägelsefullt, sällan framgångsrikt, men alltid envist och framåtblickande drömmer bortom rasismer. Antologin illustrerar antirasismens bredd, men analyserar också dess problem och svagheter.

Inspirerade av bland annat anti-, post- och dekoloniala traditioner tillsammans med sociala rörelseperspektiv utmanar antologin ett statiskt och essentialiserande förhållningssätt som återfinns i forskning och politik och som har en tendens att betona ojämlikhetens stabilitet och oföränderlighet, även när det gäller rasism.

Som helhet, utöver en mängd konkreta analyser och beskrivningar av historisk och samtida aktivism, visar de olika författarna också på antirasismernas möjligheter och kan därmed ingjuta ett visst hopp, i dessa mörka tider, för de som vill ha ett samhälle utan rasism.

Peo Hansen intervjuas i podcasten “Lära Från Lärda – En fackbok & en författare” om boken ”Migrationsmyten – Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden”.

Det är en vedertagen sanning att invandring kostar pengar. Detta har bland annat lett till en mycket restriktiv flyktingpolitik. Men enligt Peo Hansen, författare och professor i statsvetenskap, är själva kostnadssynen på invandring ett utbrett missförstånd. I boken beskrivs vad det här missförståndet beror på – och grunden ligger i att förstå hur statens ekonomi och finanser är uppbyggda och fungerar.

Några av frågorna som diskuteras i programmet är: På vilket sätt är det ett missförstånd att invandring kostar pengar? Leder inte ökade kostnader för staten till sämre ekonomi? Lyssna och få en kortversion av boken

Ärade pristagare, Kära Ledamöter, Kära Gäster

Mitt uppdrag ikväll är stimulerande: att säga något om skönheten, eller rättare sagt den otyglade skönheten, och varför den möjligen kan bistå oss i försvaret av demokratin mot en politisk förruttnelse som tränger närmre. Min idé är att konstnärliga processer vet något om politiskt handlande och demokratiskt deltagande som är svårtillgängligt för exempelvis historieskrivning, statsvetenskap, sociologi och journalistik – och kanske framför allt för våra politiker själva. Här hinner jag inte reda ut varför det är så. Jag ska ge tre exempel, två i början, ett i slutet, och däremellan några resonemang och bilder.

För mig är denna fredag minnesvärd. En vanlig fredagskväll hemma i Norrköping hade vår lilla familj antagligen tittat på någon tv-serie tillsammans. Eftersom både min hustru och vår elvaåriga dotter gillar avancerad apokalyptisk fantasy blir det gärna sådana serier. Som ni vet förutsätter fantasygenren att det finns inte bara en värld utan flera, var och en präglad av sin ordning och sina krafter. Intrigen handlar oftast om en liten grupp utvalda som tar reda på hur man flyttar sig mellan världarna. Deras uppdrag är att förhindra att världarna förintar varandra.

Låt mig låna ett drag från dessa berättelser. Låt mig ta ett stort kliv genom en dörr i luften och flytta mig till ett par andra världar, lika avlägsna och olika varandra som två galaxer. Det som förenar dem är att de rätt nyligen fått vår uppmärksamhet…