REMESO forskare kommenterar

Sommaren 1999 tog jag med konstnären Pia Arke till Dagens Nyheters bildarkiv. Året innan hade vi besökt Pias födelseort Ittoqqortoormiit, även kallat Scoresbysund, i Östgrönland. Vi gjorde en bok om platsens historia. Den grundades 1925. Med vackra löften och tvång förmådde det danska Grönlandssällskapet ett tjugotal inuitfamiljer att flytta dit. För danskarna var det bråttom.

I arkivet öppnade vi kuverten med påskriften ”Grönland – Folktyper”. Pia grep tag i ett fotografi från 1932 av ett ungt par som såg ut att vara på kvällspromenad. De var klädda i kamiker, inuitfolkens benkläder. De såg vresiga ut, otåliga, som om de blivit tillsagda att posera och bara väntade på att fotografen skulle bli klar. På baksidan fanns en stämpel som angav att upphovsrätten tillhörde The Times i London samt en kort notering: ”Eskimåer som expeditionen mötte på sin väg till basen.”

”Det där är Niels och Katinka, mina morföräldrar”, sa Pia, som aldrig sett fotot förut. Hon förklarade att inte mindre än tre fartyg angjorde Scoresbysund sommaren 1932. Med på fartygen fanns äventyrare, forskare och turister. ”Lokalbefolkningen måste ha haft fullt upp med att bli fotograferade.”

Jag nickade. Pia stoppade varsamt ner fotografiet i en mapp som hon sköt ned i sin ryggsäck. Ett stycke stulen historia återfann sin rätta ägare.

Vistelsen i Ittoqqortoormiit 1998 gav mig en intensivkurs om koloniala relationer. Platsen var liten, 400 människor. Därför syntes allt så tydligt. Ett skikt av experter influgna från Köpenhamn – polisen, läkaren, kommundirektören, ingenjören och handelsmannen. Under dem en infödd befolkning med hög arbetslöshet, utbredd fattigdom och ingen framtid för de unga. I västra Grönland där 95 procent av befolkningen bor är välståndet högre och möjligheterna fler, men den koloniala relationen är även där en tyst förutsättning för samhällslivet. Häri liknar Grönland resten av världen. Nästan överallt har historien skapat en teknisk, ekonomisk, och militär ojämlikhet som underblåser rasism, alstrar konflikter, blockerar historiebearbetning och försvårar samarbete.

Jägarfamiljerna som tvångsflyttades till Scoresbysund visste inte att de hade nyckelrollen i en maktkamp. Nordöstra Grönland var obefolkat, ett terra nullius, och flera stater gjorde anspråk på det, främst Norge. Saken avgjordes 1933 i domstolen för internationell rätt i Haag, till danskarnas fördel. Danmarks vassaste argument var Scoresbysund, som syntes visa att de ville utveckla landet. Dagens Ittoqqortoormiit är en direkt följd av mellankrigstidens geopolitik.

Enligt dåtidens geopolitiska teori formades världen i en kamp. Varje stat ägde sin specifika kraft, ofta mätt i befolkningstal, industriproduktion, odlingsareal, råvaror och vapen, som i sin tur översattes till territoriell räckvidd. En stats ”vitala kraft” avgjorde vilket Lebensraum den behövde för att utveckla sin kapacitet. Politiska gränser var elastiska, bestämda av den enas styrka och den andras motkraft.

Teorin tycktes stämma på dåtidens mellanstatliga förhållanden. År 1917 slöt Danmark och USA avtal om Danska Jungfruöarna i Karibien. USA ville ha ögruppen för sin krigsflotta. Danmark å sin sida fick 25 miljoner dollar i guld (cirka 600 miljoner i dagens värde) samt, viktigast, USA:s löfte att stödja Danmarks suveränitetsanspråk över Grönland. Ett tynande europeiskt kolonialvälde gjorde upp med en framväxande imperiemakt. Och nej, de som levde på platserna hade ingen talan.

Efter andra världskriget slocknar det geopolitiska paradigmet. Nazitysklands herravälde och folkmord hade visat vart det leder, i synnerhet om det förenas med evolutionistisk raslära. De segrande stormakterna – hårt pressade av antikoloniala befrielserörelser – befäste nu i stället sin makt genom en multilateral internationell rättsordning, där Förenta nationerna skulle garantera folkens självbestämmande och förhindra krig. Grundandet av Israel i brittiskkontrollerade Palestina 1948 brukar ses som ett av de sista uttrycken för kolonial geopolitik. Men ungefär samtidigt införlivar Danmark Grönland, först genom att 1946 i FN fastställa dess status som dansk koloni, därpå genom en grundlagsändring 1953 som gör Grönland likställt andra delar av Danmark. Det sker fredligt. Danmark framställer sig som en generös kolonialmakt utan egenintresse. Men nej, grönländarna får inte yttra sig om saken, inte heller när Danmark 1951 överlåter åt USA att sköta Grönlands försvar, med undantag för den symboliska Siriuspatrullen, en elitstyrka om 12 soldater förlagd norr om Ittoqqortoormiit, med uppgift att med hundslädar bevaka ett område dubbelt så stort som Sverige.

Idag är geopolitiken tillbaka. Efterkrigstidens internationella rättsordning saknar starka försvarare. Mellanstatlighet handlar om att befästa suveränitet i fråga om kritiska råvaror, livsmedel, säkerhet, gränser, digitalisering och teknik, när den inte handlar om den starkares rätt att plundra, dominera och döda. Följderna syns i Palestina, Ukraina och Venezuela och drabbar hårdast statslösa folk, minoriteter, flyktingar och migranter.

Också EU styrs sedan 2019 av en geopolitisk agenda som betonar försvaret av den europeiska livsstilen gentemot omvärlden. I ”livsstilen” ingår förvisso demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, men dessa principer anpassas i högre grad än förut till det geopolitiska egenintresset. Det beror dels på en stark chauvinism i Europa, dels på Putins invasion av Ukraina, dels på att regeringen Trump satt Lebensraum högst på agendan. Klart att Europa bävar – särskilt Storbritannien, Frankrike och Nederländerna med betydande territorier i Karibien och Guyana, fast allra mest Danmark med anledning av Grönland.

Min poäng är att den som tror att Grönlandsfrågan handlar om Danmark eller USA – eller kanske Danmark och USA i samverkan – är fast i en geopolitisk och kolonial världsbild. Grönland är tvärtom Europas och Danmarks chans att – inte en dag för sent – lägga den världsbilden bakom sig. Det skulle förutsätta ett tydligt ställningstagande, även från Sveriges regering: geopolitisk anpassning eller folkens självbestämmande? Det skulle sedan ske genom ett praktiskt förverkligande av folkrätten: villkorslös självständighet när grönländarna vill, villkorslösa stödpaket och jämställda samarbeten syftande till samhällsbyggnad och välfärd, alltsammans som gottgörelse för det som Danmark och andra europeiska länder gjort och tagit, alltsammans som en modell för en hållbar global framtid.

Det kommer inte att ske? Möjligen har vi redan oåterkalleligt passerat tröskeln till en värld förstörd av nationalistiska egenintressen, folkmordsimperialism och omfattande krig.

Stefan Jonsson

(Dagens Nyheter 14 januari 2026)

Få beslut i mitt liv har varit lika enkla som att gå ombord på Ship to Gaza. Att samla in förnödenheter åt behövande är självklart bra. Att frakta dem över haven och ge dem till palestinier som saknar läkemedel, bostäder, hälsovård, skolor och försörjning är också bra. Att med denna resa påminna världen att två miljoner människor lider därför att en ockupationsmakt håller dem inspärrade i en utdragen kollektiv bestraffning – även det bör ses som något gott, om man skriver under på allas rätt till frihet och självbestämmande.

Frihetsflottan, som den internationella kampanjen kallas, är så sett knappast en politisk aktion, utan en iscensättning av det självklara. Flottan utövar en frihet att färdas på världshaven som alla stater erkänner. Den vill verkställa resolutioner – Israels blockad av Gaza är olaglig – som Förenta nationerna antagit men inte är förmöget att genomdriva därför att några starka medlemsstater står emot, främst USA.

Vi som var passagerare på Ship to Gaza 2011 och 2012 upphörde inte att förvånas över uppfinningsrikedomen i försöken att påvisa det dumdristiga i vår seglats. Frihetsflottan vann stöd hos många politiker och opinionsbildare, men än fler uttryckte sin irritation. Förargelsen berodde inte på att kritikerna ansåg att flottan agerade brottsligt eller principvidrigt, utan snarare på att den blottställde deras eget tillkortakommande i försvaret av enkla rättsliga och politiska principer gentemot Israel.

Vissa av dem erkände tillkortakommandet och beklagade det. Andra rättfärdigade det genom att framhålla, till exempel, Israels rätt till självförsvar, hotet från Hamas, den outrotliga antisemitismen, de misstänkta vapenleveranserna från Iran eller aktivisternas våghalsiga idealism och brist på realpolitisk hänsyn. Fast ingen kunde förklara hur sådana invändningar – ens om de var giltiga, vilket de inte var – innebar att miljontals palestinier måste svältas ut eller att det var fel att räcka dem en hand.

Situationen var med andra ord lik dagens, med den skillnaden att det nu är värre. År 2011 saboterades vår båt Juliano av lejda dykare och när reparationen var färdig förbjöds hela flottan att lämna hamnen i Pireus därför att USA och Israel pressat Greklands regering, försvagad av budgetkris och folkresningar, att dra in fartygens klarering. År 2012 var jag inte med på sista etappen utan tillbringade några dagar mellan La Spezia och Neapel med att knacka rost på den gamla skutan Estelle, som några dagar senare bordades och förstördes av israelisk militär, medan besättningen greps och skickades hem.

Men trots våldet fanns i vårt bakhuvud en förlitan på att våra hemländer bevakade våra rättigheter. 2011 fanns riksdagsledamöter och politiker från fyra partier på de svenska båtarna. Ship to Gaza och Israels blockad debatterades i riksdagen av Carl Bildt och Peter Hultqvist. Året innan, då israeliska soldater bordade alla fartyg och dödade tio passagerare på det största, fördömdes våldet av FN (som liknade det vid ”avrättningar”) liksom av hela världssamfundet inklusive utrikesminister Bildt, som personligen ingrep för att bistå de kidnappade svenskarna.

Jämför med Israels kapning av Madleen på måndagen. Spaniens och Frankrikes regeringar har protesterat. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) å sin sida menar att den svenska passageraren Greta Thunberg får skylla sig själv. Ministern har inga invändningar mot Israels olagliga kapning och blockad. Hon ansluter sig till regeringen Netanyahus linje, liksom hon ser mellan fingrarna med dess pågående folkmord.

I dessa allt farligare och alltmer auktoritärt färgade farvatten styrde Madleen med sin dyrbara last av självklarheter, ett civilisatoriskt förnuft som snabbt runnit ur svensk och internationell politik: Samhällen byggs av solidaritet, inte av krig.

Stefan Jonsson

(Article published in Dagens Nyheter, 11 juni 2025

In en artikel med rubriken Nytt styre på gång i ”kulturfientliga” Norrköping skriver Viktor Andersson om den pågående politiska turbulensen i Norrköping Nämns REMESO professorn Stefan Jonsson med anledning av att “debatten om Norrköpings kulturliv fick nationell uppmärksamhet när Stefan Jonsson skrev i DN om kommunens nya kulturpolitik, som bland annat innebar att Kulturförvaltningen lades ned och ersattes med Tillväxt- och utvecklingskontoret.

Den 9 oktober, kl 08.30-15.00 organiserar Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i samarbete med Antirasistiska filmdagar, ABF Malmö, Stadsbiblioteket Malmö, och REMESO en heldagskonferens med titeln “Afrofobi då och nu – Strukturell förändring och arbetsmarknaden.

Plats: Stadsbiblioteket Malmö, Kung Oscars väg 11, Malmö

Datum och tid:  9 oktober 2024, kl 08.30-15.00

Peo Hansen intervjuas i podcasten “Lära Från Lärda – En fackbok & en författare” om boken ”Migrationsmyten – Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden”.

Det är en vedertagen sanning att invandring kostar pengar. Detta har bland annat lett till en mycket restriktiv flyktingpolitik. Men enligt Peo Hansen, författare och professor i statsvetenskap, är själva kostnadssynen på invandring ett utbrett missförstånd. I boken beskrivs vad det här missförståndet beror på – och grunden ligger i att förstå hur statens ekonomi och finanser är uppbyggda och fungerar.

Några av frågorna som diskuteras i programmet är: På vilket sätt är det ett missförstånd att invandring kostar pengar? Leder inte ökade kostnader för staten till sämre ekonomi? Lyssna och få en kortversion av boken

Ärade pristagare, Kära Ledamöter, Kära Gäster

Mitt uppdrag ikväll är stimulerande: att säga något om skönheten, eller rättare sagt den otyglade skönheten, och varför den möjligen kan bistå oss i försvaret av demokratin mot en politisk förruttnelse som tränger närmre. Min idé är att konstnärliga processer vet något om politiskt handlande och demokratiskt deltagande som är svårtillgängligt för exempelvis historieskrivning, statsvetenskap, sociologi och journalistik – och kanske framför allt för våra politiker själva. Här hinner jag inte reda ut varför det är så. Jag ska ge tre exempel, två i början, ett i slutet, och däremellan några resonemang och bilder.

För mig är denna fredag minnesvärd. En vanlig fredagskväll hemma i Norrköping hade vår lilla familj antagligen tittat på någon tv-serie tillsammans. Eftersom både min hustru och vår elvaåriga dotter gillar avancerad apokalyptisk fantasy blir det gärna sådana serier. Som ni vet förutsätter fantasygenren att det finns inte bara en värld utan flera, var och en präglad av sin ordning och sina krafter. Intrigen handlar oftast om en liten grupp utvalda som tar reda på hur man flyttar sig mellan världarna. Deras uppdrag är att förhindra att världarna förintar varandra.

Låt mig låna ett drag från dessa berättelser. Låt mig ta ett stort kliv genom en dörr i luften och flytta mig till ett par andra världar, lika avlägsna och olika varandra som två galaxer. Det som förenar dem är att de rätt nyligen fått vår uppmärksamhet…

Debatt: Situationen i världen är dystrare än på mycket länge. Rysslands krig mot Ukraina, de skenande klimatförändringarna, Hamas terror mot civila i Israel, Israels attack som drabbar oskyldiga Gazabor och gängvåldet som eskalerar. När tilliten mellan människor och till samhället sviktar måste vi tillsammans hitta vägar framåt, inte trappa upp hetsjakten på invandrare, skriver bland andra Henry Ascher.