Startsida

Trots att ungdomar med migrationsbakgrund i genomsnitt har lägre betyg i grundskolan tenderar de att ha högre aspirationer och välja studieförberedande gymnasielinjer i högre utsträckning än ungdomar med svensk bakgrund, i synnerhet om man jämför ungdomar från missgynnade socioekonomiska bakgrunder. Denna ‘optimism’ i utbildningsval har genererat mycket forskning som huvudsakligen riktats mot att förklara vad den beror på och förstå hur den påverkar benägenheten att fullfölja gymnasiestudier. Syftet med detta projekt är anta ett bredare livsloppsperspektiv och vidga befintlig kunskap kring denna ‘aspirationsklyfta’. Vi gör detta på tre olika fronter: 1) Vi går bortom frågan om gymnasieutfall genom att undersöka de långsiktiga utbildningsbanor och arbetsmarknadsövergångar som dessa optimistiska val utmynnar i; 2) vi går också bortom statistiska studier som har försökt identifiera förklaringar för dessa optimistiska val
genom att studera de underliggande driven, föreställningarna och framtidsutsikterna som ligger bakom dem och kedjorna av successiva val som de leder till; 3) vi vidgar befintlig forskning kring den sociala rörlighetens socialpsykologi genom att undersöka betydelsen som dessa höga aspirationer kan ha för hur olika utbildningsoch
arbetsmarknadsutfall upplevs. Metodologiskt bygger studien på en analys av longitudinell registerdata, som används för att generera enkätdata, som i sin tur används för att producera livshistorieintervjudata. Studien bygger på post-Bourdieusiansk socialteori, men kombinationen av låg socioekonomisk status och höga utbildningsaspirationer väcker också viktiga utmaningar inom denna teoretiska tradition, som vi därför vill bidra till att vidareutveckla. Studien har även en tydlig samhällsrelevans i och med att den kommer att öka vår förståelse av det som orsakar de polariserade utbildningsutfallen bland personer med migrationsbakgrund. Den kan därmed vara till nytta för att maximera optimismens fördelar och minimera dess risker.

Detta projekt handlar om att undersöka politiskt initierade åtgärder för ökad likvärdighet (åtgärder ovanifrån) och lokala initiativ för att stärka skolans kompensatoriska kapacitet (initiativ underifrån) på skolor i storstädernas utsatta områden och på landsbygden. I nuläget finns alltför lite systematisk kunskap om effekterna av de olika typerna av initiativ, samt hur de utformas och anpassas till de kontexter som storstäder och landsbygden utgör. Projektet syftar till att studera och jämföra förbättringsinsatser på skolor med låg måluppfyllelse i storstad och landsbygd, hur de initieras och genomförs, och i vilken utsträckning de bidrar till elevers kunskapsutveckling och skapar förutsättningar för mer jämlika livsmöjligheter. Projektet använder en mix-metod ansats med A) en enkätundersökning med skolpersonal vid ett urval av skolor från hela landet; och B) genom etnografiska metoder studera tre skolor i utsatta storstadsområden respektive tre på landsbygden som förbättrat sina resultat under senaste fem åren. Ett centralt bidrag är projektets möjlighet att
visa hur finansiella, organisatoriska, sociala och pedagogiska initiativ samverkar för att skapa gynnsamma förutsättningar för lärande i skolor med låga resultat.

En allt större andel utrikesfödda bor idag på mindre orter eller på landsbygden. En bidragande orsak har varit politiska initiativ för att minska segregation genom geografisk spridning av flyktingar, till exempel i samband med det stora flyktingmottagandet 2015. Samtidigt pågår en generell utflyttningstrend från mindre orter och landsbygd. Framförallt gäller detta unga, som söker sig till större städer för vidare utbildning och karriärmöjligheter. För såväl utrikesfödda som inrikesfödda ungdomar på den svenska landsbygden är vuxenblivandet därför en period där rörlighet, orörlighet, och tillhörighet måste förhandlas, om än från olika utgångspunkter. I det här projektet undersöker vi hur rumslig och social rörlighet – eller orörlighet – vävs samman hos unga vuxna i svenska landsbygdskommuner präglade av internationell invandring och nationell utflyttning. Projektet kombinerar kvantitativa enkäter och registerdata, med fördjupande kvalitativa intervjuer och etnografiskt observationer i svenska landsbygdskommuner. Genom att fokusera på ett sammanhang där rörlighet och tillhörighet alltid är ifrågasatt och måste förhandlas, och genom ett innovativt teoretiskt ramverk där mobilitet kombineras med karriärskapande, kommer projektet undersöka alternativ till den orörlighetsnorm som tenderar att dominera integrationsforskning. På så sätt kommer projektet bidra till en fördjupad förståelse av migration och integrationsprocesser.

Problem med exkluderande städer och behovet av att motarbeta denna utveckling erkänns internationellt, inom Europeiska unionen och i nationella policydokument. I de globala målen för hållbar utveckling står det att “tillgång till adekvata bostäder är centralt för att uppnå inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara städer”. Men den utveckling som syns i storstadsområden runt om i Europa, och på andra platser, illustrerar hur bostadsfrågor blir allt svårare att hantera för beslutsfattare. Särskilt svår är den dysfuntionella bostadsmarkanden, präglad av stor ojämlikhet, att hantera och navigera i för människor som kommit till Sverige på flykt. Bostadsfrågan situerad i inom utvecklingen av ökad antimigrationspolitik är i fokus för denna avhandling som utforskar relationen mellan bostadspolitik och restriktiv migrationspolitik.

Avhandlingen bidrar med kunskap om samspelet mellan och konsekvenser av den samtida svängen mot restriktivitet i frågor om migration i Sverige och en befintlig bostadskris på lokal nivå. Projektet riktar uppmärksamheten mot i synnerhet tre faktorer som formar bosättningsprocesser för flyktingar: i) restriktiva ideologier om migration och migranter, ii) bostadspolitik och planering för bostäder för flyktingar, och iii) flyktingars strategier för att få tillgång till en hållbar bostad på lokal nivå.

Detta projekt undersöker hur, och i vilken utsträckning, svenska kommuner har stärkt sin lokala autonomi inom migrations- och integrationspolitiken, trots ökad centralisering och striktare styrningshierarkier inom detta område. Projektet kommer fokusera på kommunala insatser utvecklade för att attrahera, ta emot och behålla migranter, och hur detta kan möjliggöras inom ramen för en statlig anti-migrations- och åtstramningspolitik. I syfte att analysera politisk divergens mellan lokala och centrala styrelsenivåer, ämnar projektet till att förstå både varför och hur denna divergens uppstår. Den förstnämnda frågeställningen relaterar till hur olika styrelsenivåer uppfattar själva problemställningen, och de politiska ramar, institutionella logiker och politiska rationaliteter som informerar den. Den andra frågeställningen syftar till att analysera de materiella begränsningar och möjligheter som är förknippade med kommunalpolitik, vad gäller finansiering, strategiskt och operativt stöd samt byråkratisk kontroll. I detta syfte kommer subnationella politiska nätverk och deras roll i att förhandla, undertrycka eller stödja kommunala insatser och strategier, vara av särskilt intresse. Genom en mixed-methods design, vilket inkluderar rikstäckande enkätundersökningar samt kommunala fallstudier, ämnar projektet producera både omfattande och rik, detaljerad data om den svenska migrations- och integrationsregimen, och därigenom synliggöra dess interna variation.

Projektet syftar till att analysera utvecklingen av en framväxande global styrning av internationell migration med det civila samhällets spelrum och inflytande i fokus. Den framväxande globala migrationsstyrningen präglas av en pågående rivalitet mellan och inom multilaterala organisationer, regeringar och transnationella civilsamhällets organisationer (TCSO). Mot bakgrund av en kritisk granskning av förekommande reglering av migration och migranträttigheter kommer forskargruppen att analysera GFMD-processen, dess förberedelser, dagordning och prioriteringar, med fokus på interaktion mellan transnationella civilsamhälls aktörer och företrädare för regionala och globala institutioner, statliga och icke-statliga aktörer. Projektet analyserar debatter, diskussioner och globalt politiskt beslutsfattande i anslutning till dessa möten i ett historiskt perspektiv under perioden 2006-2021, och foljer de kommande TCSOs mobilisering för migranternas rättigheter inom olika rum.

Postcovid: En diagnos i ett epistemologiskt spänningsfält, Sofialmedicinsk tidskrift, utan abstract.

Sommaren 1999 tog jag med konstnären Pia Arke till Dagens Nyheters bildarkiv. Året innan hade vi besökt Pias födelseort Ittoqqortoormiit, även kallat Scoresbysund, i Östgrönland. Vi gjorde en bok om platsens historia. Den grundades 1925. Med vackra löften och tvång förmådde det danska Grönlandssällskapet ett tjugotal inuitfamiljer att flytta dit. För danskarna var det bråttom.

I arkivet öppnade vi kuverten med påskriften ”Grönland – Folktyper”. Pia grep tag i ett fotografi från 1932 av ett ungt par som såg ut att vara på kvällspromenad. De var klädda i kamiker, inuitfolkens benkläder. De såg vresiga ut, otåliga, som om de blivit tillsagda att posera och bara väntade på att fotografen skulle bli klar. På baksidan fanns en stämpel som angav att upphovsrätten tillhörde The Times i London samt en kort notering: ”Eskimåer som expeditionen mötte på sin väg till basen.”

”Det där är Niels och Katinka, mina morföräldrar”, sa Pia, som aldrig sett fotot förut. Hon förklarade att inte mindre än tre fartyg angjorde Scoresbysund sommaren 1932. Med på fartygen fanns äventyrare, forskare och turister. ”Lokalbefolkningen måste ha haft fullt upp med att bli fotograferade.”

Jag nickade. Pia stoppade varsamt ner fotografiet i en mapp som hon sköt ned i sin ryggsäck. Ett stycke stulen historia återfann sin rätta ägare.

Vistelsen i Ittoqqortoormiit 1998 gav mig en intensivkurs om koloniala relationer. Platsen var liten, 400 människor. Därför syntes allt så tydligt. Ett skikt av experter influgna från Köpenhamn – polisen, läkaren, kommundirektören, ingenjören och handelsmannen. Under dem en infödd befolkning med hög arbetslöshet, utbredd fattigdom och ingen framtid för de unga. I västra Grönland där 95 procent av befolkningen bor är välståndet högre och möjligheterna fler, men den koloniala relationen är även där en tyst förutsättning för samhällslivet. Häri liknar Grönland resten av världen. Nästan överallt har historien skapat en teknisk, ekonomisk, och militär ojämlikhet som underblåser rasism, alstrar konflikter, blockerar historiebearbetning och försvårar samarbete.

Jägarfamiljerna som tvångsflyttades till Scoresbysund visste inte att de hade nyckelrollen i en maktkamp. Nordöstra Grönland var obefolkat, ett terra nullius, och flera stater gjorde anspråk på det, främst Norge. Saken avgjordes 1933 i domstolen för internationell rätt i Haag, till danskarnas fördel. Danmarks vassaste argument var Scoresbysund, som syntes visa att de ville utveckla landet. Dagens Ittoqqortoormiit är en direkt följd av mellankrigstidens geopolitik.

Enligt dåtidens geopolitiska teori formades världen i en kamp. Varje stat ägde sin specifika kraft, ofta mätt i befolkningstal, industriproduktion, odlingsareal, råvaror och vapen, som i sin tur översattes till territoriell räckvidd. En stats ”vitala kraft” avgjorde vilket Lebensraum den behövde för att utveckla sin kapacitet. Politiska gränser var elastiska, bestämda av den enas styrka och den andras motkraft.

Teorin tycktes stämma på dåtidens mellanstatliga förhållanden. År 1917 slöt Danmark och USA avtal om Danska Jungfruöarna i Karibien. USA ville ha ögruppen för sin krigsflotta. Danmark å sin sida fick 25 miljoner dollar i guld (cirka 600 miljoner i dagens värde) samt, viktigast, USA:s löfte att stödja Danmarks suveränitetsanspråk över Grönland. Ett tynande europeiskt kolonialvälde gjorde upp med en framväxande imperiemakt. Och nej, de som levde på platserna hade ingen talan.

Efter andra världskriget slocknar det geopolitiska paradigmet. Nazitysklands herravälde och folkmord hade visat vart det leder, i synnerhet om det förenas med evolutionistisk raslära. De segrande stormakterna – hårt pressade av antikoloniala befrielserörelser – befäste nu i stället sin makt genom en multilateral internationell rättsordning, där Förenta nationerna skulle garantera folkens självbestämmande och förhindra krig. Grundandet av Israel i brittiskkontrollerade Palestina 1948 brukar ses som ett av de sista uttrycken för kolonial geopolitik. Men ungefär samtidigt införlivar Danmark Grönland, först genom att 1946 i FN fastställa dess status som dansk koloni, därpå genom en grundlagsändring 1953 som gör Grönland likställt andra delar av Danmark. Det sker fredligt. Danmark framställer sig som en generös kolonialmakt utan egenintresse. Men nej, grönländarna får inte yttra sig om saken, inte heller när Danmark 1951 överlåter åt USA att sköta Grönlands försvar, med undantag för den symboliska Siriuspatrullen, en elitstyrka om 12 soldater förlagd norr om Ittoqqortoormiit, med uppgift att med hundslädar bevaka ett område dubbelt så stort som Sverige.

Idag är geopolitiken tillbaka. Efterkrigstidens internationella rättsordning saknar starka försvarare. Mellanstatlighet handlar om att befästa suveränitet i fråga om kritiska råvaror, livsmedel, säkerhet, gränser, digitalisering och teknik, när den inte handlar om den starkares rätt att plundra, dominera och döda. Följderna syns i Palestina, Ukraina och Venezuela och drabbar hårdast statslösa folk, minoriteter, flyktingar och migranter.

Också EU styrs sedan 2019 av en geopolitisk agenda som betonar försvaret av den europeiska livsstilen gentemot omvärlden. I ”livsstilen” ingår förvisso demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, men dessa principer anpassas i högre grad än förut till det geopolitiska egenintresset. Det beror dels på en stark chauvinism i Europa, dels på Putins invasion av Ukraina, dels på att regeringen Trump satt Lebensraum högst på agendan. Klart att Europa bävar – särskilt Storbritannien, Frankrike och Nederländerna med betydande territorier i Karibien och Guyana, fast allra mest Danmark med anledning av Grönland.

Min poäng är att den som tror att Grönlandsfrågan handlar om Danmark eller USA – eller kanske Danmark och USA i samverkan – är fast i en geopolitisk och kolonial världsbild. Grönland är tvärtom Europas och Danmarks chans att – inte en dag för sent – lägga den världsbilden bakom sig. Det skulle förutsätta ett tydligt ställningstagande, även från Sveriges regering: geopolitisk anpassning eller folkens självbestämmande? Det skulle sedan ske genom ett praktiskt förverkligande av folkrätten: villkorslös självständighet när grönländarna vill, villkorslösa stödpaket och jämställda samarbeten syftande till samhällsbyggnad och välfärd, alltsammans som gottgörelse för det som Danmark och andra europeiska länder gjort och tagit, alltsammans som en modell för en hållbar global framtid.

Det kommer inte att ske? Möjligen har vi redan oåterkalleligt passerat tröskeln till en värld förstörd av nationalistiska egenintressen, folkmordsimperialism och omfattande krig.

Stefan Jonsson

(Dagens Nyheter 14 januari 2026)

Linköpings universitet, Institutionen för kultur och samhälle, avstyrker utredningens förslag om en modell för kvalificering till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för vissa grupper.

Institutionen har inte ombetts inkomma med synpunkter på betänkandet, SOU 2025:53, men vill likväl framföra ett antal synpunkter.

Förslaget skulle ge upphov till en stor grupp människor som lever i Sverige men som under flera år saknar tillgång till centrala trygghetssystem, vilket innebär ett tydligt avsteg från den svenska universella välfärdsmodellen. Ytterst aktualiserar utredningen och den föreslagna reformen därmed en rad principiella och politiska frågor om grundvalarna för svensk välfärds- och socialpolitik…

Få beslut i mitt liv har varit lika enkla som att gå ombord på Ship to Gaza. Att samla in förnödenheter åt behövande är självklart bra. Att frakta dem över haven och ge dem till palestinier som saknar läkemedel, bostäder, hälsovård, skolor och försörjning är också bra. Att med denna resa påminna världen att två miljoner människor lider därför att en ockupationsmakt håller dem inspärrade i en utdragen kollektiv bestraffning – även det bör ses som något gott, om man skriver under på allas rätt till frihet och självbestämmande.

Frihetsflottan, som den internationella kampanjen kallas, är så sett knappast en politisk aktion, utan en iscensättning av det självklara. Flottan utövar en frihet att färdas på världshaven som alla stater erkänner. Den vill verkställa resolutioner – Israels blockad av Gaza är olaglig – som Förenta nationerna antagit men inte är förmöget att genomdriva därför att några starka medlemsstater står emot, främst USA.

Vi som var passagerare på Ship to Gaza 2011 och 2012 upphörde inte att förvånas över uppfinningsrikedomen i försöken att påvisa det dumdristiga i vår seglats. Frihetsflottan vann stöd hos många politiker och opinionsbildare, men än fler uttryckte sin irritation. Förargelsen berodde inte på att kritikerna ansåg att flottan agerade brottsligt eller principvidrigt, utan snarare på att den blottställde deras eget tillkortakommande i försvaret av enkla rättsliga och politiska principer gentemot Israel.

Vissa av dem erkände tillkortakommandet och beklagade det. Andra rättfärdigade det genom att framhålla, till exempel, Israels rätt till självförsvar, hotet från Hamas, den outrotliga antisemitismen, de misstänkta vapenleveranserna från Iran eller aktivisternas våghalsiga idealism och brist på realpolitisk hänsyn. Fast ingen kunde förklara hur sådana invändningar – ens om de var giltiga, vilket de inte var – innebar att miljontals palestinier måste svältas ut eller att det var fel att räcka dem en hand.

Situationen var med andra ord lik dagens, med den skillnaden att det nu är värre. År 2011 saboterades vår båt Juliano av lejda dykare och när reparationen var färdig förbjöds hela flottan att lämna hamnen i Pireus därför att USA och Israel pressat Greklands regering, försvagad av budgetkris och folkresningar, att dra in fartygens klarering. År 2012 var jag inte med på sista etappen utan tillbringade några dagar mellan La Spezia och Neapel med att knacka rost på den gamla skutan Estelle, som några dagar senare bordades och förstördes av israelisk militär, medan besättningen greps och skickades hem.

Men trots våldet fanns i vårt bakhuvud en förlitan på att våra hemländer bevakade våra rättigheter. 2011 fanns riksdagsledamöter och politiker från fyra partier på de svenska båtarna. Ship to Gaza och Israels blockad debatterades i riksdagen av Carl Bildt och Peter Hultqvist. Året innan, då israeliska soldater bordade alla fartyg och dödade tio passagerare på det största, fördömdes våldet av FN (som liknade det vid ”avrättningar”) liksom av hela världssamfundet inklusive utrikesminister Bildt, som personligen ingrep för att bistå de kidnappade svenskarna.

Jämför med Israels kapning av Madleen på måndagen. Spaniens och Frankrikes regeringar har protesterat. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) å sin sida menar att den svenska passageraren Greta Thunberg får skylla sig själv. Ministern har inga invändningar mot Israels olagliga kapning och blockad. Hon ansluter sig till regeringen Netanyahus linje, liksom hon ser mellan fingrarna med dess pågående folkmord.

I dessa allt farligare och alltmer auktoritärt färgade farvatten styrde Madleen med sin dyrbara last av självklarheter, ett civilisatoriskt förnuft som snabbt runnit ur svensk och internationell politik: Samhällen byggs av solidaritet, inte av krig.

Stefan Jonsson

(Article published in Dagens Nyheter, 11 juni 2025

I en policy brief publicerad av Formas delger forskare Gustav Lidén, Emma Holmqvist, Joel Jacobsson, Kristoffer Jutvik och Jon Nyhlén sina rekommendationer för att uppnå en socialt hållbar bostadspolitik utifrån ett nyligen avslutat forskningsprojekt.

En god bostadssituation är grundläggande för alla och en mänsklig rättighet. Samtidigt visar projektets analys att kommuner, i Sverige och i andra länder, använder sin bostadspolitik för att utestänga utsatta grupper och försvåra för dem att få tillgång till bostäder. Betydande lokala variationer finns i den förda bostadspolitiken vilket innebär att individer behandlas olika inom och mellan kommuner.

De fullständiga rekommendationerna kan läsas genom att klicka på länken nedan.

I sociala medier och offentligheten florerar rykten som gör gällande att handledare inom forskarutbildningen vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle (REMESO), Linköpings universitet, har avsatts, avlägsnats eller blivit av med handledningsuppdrag. Påståendena implicerar att doktorander finns till för att främja sina handledares karriärer. Vi vill med detta inlägg klargöra att doktorander antagna till vår forskarutbildning i ämnet etnicitet och migration har rätt att välja och byta handledare, samt påminna om Högskoleförordningen: ”En doktorand som begär det ska få byta handledare.”

Alla som har kunskap om forskarutbildning bör känna till att doktorander är i en utsatt och prekär position. Dels är doktorandanställningen tidsbegränsad och förbunden med betydande stress, då doktoranden på kort tid ska färdigställa sin avhandling och samtidigt på andra sätt meritera sig för arbetslivet. Dels är relationen mellan doktorand och handledare synnerligen känslig och det är av yttersta vikt att doktoranden har förtroende för sina handledare samt att handledarna är tillgängliga och engagerade. En doktorand som önskar byta handledare har därför vårt fulla stöd. Att tro att en doktorand har maktöverläge gentemot en docent eller (biträdande) professor är i bästa fall okunskap om hur universitet fungerar. Handledare finns till för att stödja doktorander, inte tvärtom.

Stefan Jonsson, professor, Avdelningschef
Anders Neergaard, professor, Föreståndare
REMESO, Linköpings universitet

In en artikel med rubriken Nytt styre på gång i ”kulturfientliga” Norrköping skriver Viktor Andersson om den pågående politiska turbulensen i Norrköping Nämns REMESO professorn Stefan Jonsson med anledning av att “debatten om Norrköpings kulturliv fick nationell uppmärksamhet när Stefan Jonsson skrev i DN om kommunens nya kulturpolitik, som bland annat innebar att Kulturförvaltningen lades ned och ersattes med Tillväxt- och utvecklingskontoret.

Den 9 oktober, kl 08.30-15.00 organiserar Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i samarbete med Antirasistiska filmdagar, ABF Malmö, Stadsbiblioteket Malmö, och REMESO en heldagskonferens med titeln “Afrofobi då och nu – Strukturell förändring och arbetsmarknaden.

Plats: Stadsbiblioteket Malmö, Kung Oscars väg 11, Malmö

Datum och tid:  9 oktober 2024, kl 08.30-15.00

Diana Mulinari och Anders Neergaard utgår i kapitlet från platsens betydelse när aktivister ställer sin kropp i frontlinjen för antirasismen. Författarna tar rasifierade antirasistiska aktivister som utgångspunkt för att förstå den historia som påverkar dem och dokumenterar de spöken som finns i den specifika stad där de deltar i antirasistisk kamp